Ett Då I Oss Nu


Examensarbete Master 2017

I mitt arbete har jag samlat minnen och återberättande sanningar. Filtrerat, blandat ihop och konstruerat. Ut har det kommit en samling objekt som tillsammans berättar min sanning som den ser ut idag. Den kan ändras, utvidgas eller krympas. Eller vara den samma i all evighet. 


Jag bygger. När jag börjar med den första biten lera vet jag inte vad det ska bli. Ingen skiss, ingen konkret tanke, det bara blir. Det är inte helt sant, på intuition blir det till. Tankar som finns där inne som kanske inte riktigt tänkts ännu men som verkar ändå. Långsamt byggs det på, tanken, berättelsen och objektet, sida vid sida, medvetet och omedvetet. Det är stämning och tillvaro.


Tankar, drömmar, minnen, förhoppningar, rädsla och lera. Det är det första jag har. Allt är lika konkret som det är odefinierat till en början. Växlande mellan långsamt och snabbt formas de tillsammans och mot varandra. Tanken gör objektet och objektet ger en ny tanke.


Värme och att låta den keramiska processen ha sin gång. Jobba med den, jobba mot den. Utvärdera vad som kommer ut ur ugnen, rata, plocka upp, acceptera, älska, hata.

Jag lindar, knyter ihop och fogar samman leran. Jag vill tvinga ihop vissa objekt och förena andra. Vissa ska inte vara tillsammans, vissa kan inte vara tillsammans men de måste. Nu måste de.


En lera smälter och den andra försöker hålla upp. Riddaren, hjälten, den som sitter inne med alla svar. Den finns inte på riktigt men önskan och fantasin om den finns.

Vad är skillnaden på att tvinga ihop och frivilligt sammanfoga? Det är allt. Det är världen.


Det är dem och det är jag.

Copyright © Sofi Svensson